Resan jorden runt

Stridssirenerna ekar, bomberna faller och stridsplanen dånar förbi strax över våra huvuden. Känslan av flykt kryper sig in på skinnet på oss.

Det är lätt att dras med i stämningen över hur det var att leva när japanerna drog in över Singapore under andra världskriget. Ljudeffekterna från kriget som ständigt spelas upp skapar en känsla av otrygghet och kaos när man hör panikslagna, skrikande invånare som försöker fly för sina liv. Kårarna vandrar längs med ryggen när man läser om den hemska tortyr japanerna tillämpade. Vattentortyr där de tvingade ner vatten för att sedan ställa sig på dig för att magpumpa ut vattnet igen. Tortyren var hänsynslös och ofta helt oprovocerad. Du visste inte varför eller vad du gjort. Tills du får tipset av en annan fånge att erkänna. Vad du ska erkänna? Spelar ingen roll bara erkänn vad som helst. Dagen därpå var det dags igen  men med orden "jag erkänner" slipper man undan ytterligare tortyr, men vad som händer med en efter det är det ingen som vet utom japanerna. 

Ju mer man läser desto mer hat bygger man upp mot dessa japaner som kom hit och förstörde allt för att erövra. För att sätta allt i perspektiv betraktas japanerna under andra världskriget här ungefär som tyskarna betraktas i Europa. Efter att de med framgång intagit och totalbombat Singapore gjorde de allt i sin makt för att utöka sitt stormaktsvälde. Kinesiska män mellan 18-50 sattes i en form av koncentrationsläger, medan andra fängslades eller deporterades. Kvinnor och barn blev utsatta för stark propaganda och sattes i skolor för att lära sig japanska och titta på filmer som visar hur bra Japan är. Slutligen så förbjöds det mesta av europeisk och kinesisk kultur och landet Singapore bytte för en tid namn till Syonan-to. Detta varade i ungefär tre år, och Storbritannien var vid 1945 redo att genomföra ett försök att återta landet, men precis vid samma tid föll atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och Japan drog sig tillbaka. Singapore återlämnades och fick till slut sin självständighet. Självständigheten var motvillig då landet först ville vara en del av Malaysia (som vägrade) men till slut växte Singapore till det extremt högteknologiska och rika land som existerar idag. 

Vi befinner oss på den gamla befästningen på ön Sentosa, en turistö med massor av olika attraktioner och sevärdheter. Här finns det dock inget av detta, utan vi är omringade av murar, bunkrar, kanoner och djungel. Runt omkring oss skildras scener från kriget och den samlade brittiska, indiska och kinesiska fortifikationen av landet, på ett mycket levande sätt. Museet leder in oss i en mörk, knapp meter bred korridor med högtalare som ekar ut ett luftangreppslarm. Vi hör människor som skriker i panik. Det är fuktigt, kvavt och svårt att se vart man ska gå. Plötsligt kommer ett stridsplan dånande och släpper sina bomber över staden. Människor försöker prata med varandra genom larmet som skär i öronen. Det droppar från taket och klaustrofobiska känslor kommer krypandes. Var är utgången från denna hemska labyrint? Ett flygplan till dånar förbi och där borta är utgången. Lättade öppnar vi dörren och blir ståendes. Himlen är kolsvart och de mörka molnen har sedan länge fyllt upp hela horisonten. Området är helt tomt på folk och en ondsint och olycksbådande stämning omringar bunkern vi befinner oss utanför. Vi är på en turistö översvämmad med säkert 100 000 turister och vi är helt ensamma. I fjärran hör vi ett tjutande alarm och pulsen stiger. Vad är det som händer? Var är alla andra? Flyglarmet ökar i styrka och ackompanjeras snart av ännu ett ljud. Ljudet av flygplan i luften tilltar i styrka. Ett dovt mullrande övergår snabbt i en våldsam explosion av ljud och ett starkt ljussken. Himlen öppnar sig och vi måste fort springa in för att söka skydd. Ovädret har slagit till i full styrka. 

Fortet stänger snart för besökare och vi har bråttom att ta oss därifrån. Då vi kom dit via en trettiometers hissfärd och lång Skywalk är vi tvungna att ta den långa vägen ner. Genom tät, blöt och snårig djungel. Flera hala, varma och svettiga minuter senare kommer vi äntligen ner till vägen igen. Där ser vi även något vi inte sett förut. En skylt som tydliggör att vi inte är kvar i trygga mesiga Sverige längre. Skylten varnar nämligen bestämt för att gå in i djungeln under eller efter ett oväder, vilket är vad vi precis har gjort. Skylten visar dessutom bilder på fyra vänner vi är glada att vi slapp stifta bekantskap med, och framförallt den giftiga svarta kobran som tycker om att komma fram efter regnfall. Men detta var inte den enda tur vi hade denna dag. Precis innan vi lämnar ön (med spårvagn) äter vi lite mat. Där lyckas vi på något sätt bli av med vår väska som bland annat innehåller vår stora kamera med resten av semesterbilderna (det vill säga de som inte redan försvunnit). Först när vi är på väg att gå på vårt tåg hem upptäcker vi att väskan saknas och vi tillbringar ytterligare cirka 20 minuter med att ta oss tillbaka till ön och restaurangen. Som tur är har personalen tagit hand om vår väska och vi får tillbaka den. Vi kan andas ut efter en lång dag. Så stor är lättnaden att Sanna, med kläder och allt, hoppar i en av de stora sprutande fontäner som omger området innan vi äntligen tar oss hem till den varma sängen. Puh!