Resan jorden runt

Tystnaden breder ut sig som ett tjockt dämpande täcke över den oändliga tjocka vegetationen 60 meter nedanför oss. Åtminstone är det så jag kommer vilja komma ihåg det. Så långt ögat kan se sträcker sig en extremt tät grön matta av träd höga som flaggstänger. Hur marken nedanför ser ut är omöjligt att se eftersom trädkronorna överlappar varandra och hindrar minsta lilla solljus från att lysa ner över skogens mark. De oändliga träden omges åt alla håll av stora platåliknande berg som ser ut att ligga bara ett stenkast bort, men i själva verket ligger de milsvidder från vår nuvarande position, en högt belägen utsiktsplats över Australiens kanske mest kända nationalpark, Sydneys Blue Mountains.

Under den drygt två timmar långa tågresan hit kantas järnvägen av massiva skogspartier och branta stup och klippformationer som ger en försmak av vad som komma skall. Vart man än tittar finns det något magiskt att se på, någon sorts natur som inte finns hemma. I de här omgivningarna är det lätt att förstå hur Australien blivit känt för sin vackra natur. Man kan heller inte låta bli att undra vad för exotiska djur som döljer sig i de mörka djupa skogarna: kängurur? Koalor? Vombats? Stora hiskeliga dinosaurier? Vem vet? Självklart hoppas vi att få se åtminstone något spännande djur på vår dagstripp till denna uråldriga plats. Från vårt tillhåll i den lilla staden Katoomba (som förmodligen bara existerar tack vare nationalparkens storhet) beger vi oss direkt till platsens huvudattraktion, den gigantiska klippformationen Three Sisters. Den kantiga och höga klippan sträcker sig upp mot himlen som tre skyskrapor, och att bevittna solens sista orangeröda strålar lysa upp dess klippväggar är en upplevelse som jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att göra om igen.

Dessutom finns det flera mil långa vandringsleder, ett tåg, och en linbana man kan använda för att ta sig ner till skogen. Då vi missade detta denna gång hoppas jag att vi någon gång kommer att återvända till denna plats. Då kommer vi även  att påminnas om de saker jag valt att tillfälligt filtrera bort ur minnet denna gång. Ljuden som på flera sätt fick bidra till upplevelsen denna dag. Vi fick aldrig turen att lägga blicken på särskilt mycket av skogens rika djurliv, men oj så vi fick chansen att höra dem. Den sortens bevingade kreatur som vistas här har förmodligen behövt kommunicera med varandra över en yta stor som Värmland och därför behövt höja rösten en aning. Eller så är de fullständigt döva. Deras skrän påminner långt mer om en motorsåg med slöa tänder som försöker tugga sönder ett stenblock än en söt kvittrande fågel. Detta långa höga utdragna läte upprepas dessutom med överlappande intervaller för att försäkra sig om att absolut hela Australien ska höra kvällens gratiskonsert. Ingen vet exakt vad de  vill med sitt infernaliska tjutande, men klart är att de beter sig som egocentriska, bröliga tonåringar som precis vaknat till liv och bara måste göra hela världen uppmärksam på det!

Förutom dessa högljudda varelser finns det ännu en någorlunda exotisk grupp på platsen. Denna grupp sveper in likt ett blixtrande och dundrande oväder. Så fort en ny buss stannar väller ännu en last med japanska turister ut under kaotiska former. En efter en rusar de ut, var och en beväpnad med mobiltelefon och minst en selfiepinne (somliga har flera). Min tro att inget kan överrösta flygfäna visar sig vara felaktig då det ska poseras, beundras, dirigeras och slutligen fotograferas om och om och om igen för bästa bilden. Allt med en stillsamhet och ett lugn som annars bara kan finnas hos en sockerspeedad och obevakad lågstadieklass sista dagen innan ett lov. Vi får gång på gång flytta på oss då ett nytt utstuderat gruppfoto ska tas med (jag förmodar) utsikten som bakgrund, och till slut väljer vi att flytta ner till en lägre avsats där det inte viftas lika febrilt med selfiepinnarna. Där får vi chansen att reflektera en stund och komma ihåg att alla inte turistar på samma sätt. Somliga vill insupa stämningen på en magisk plats med en av världens förmodligen mest imponerande utsikter, och somliga vill ta bilder på sig själva. Det finns inget rätt eller fel, bara två olika sätt att uppleva saker och ting. Helt ärligt vore det kul att någon gång åka med en japansk turistbuss i framtiden.

Dock inte denna gång så när grupperna även hittade ner till oss vandrade vi iväg på en av stigarna för att utforska de tre systrarna på närmare håll. 

Längs med stigen kommer vi ännu närmare naturen och alla dess lukter, det luktar fräscht och somrigt. Det luktar pizzerians uteservering, BASILIKA!?! Tydligen så var det en bra växt att plantera såhär mitt i en nationalpark. Vem vet vilka djur de är menade att hålla borta. Helt plötsligt möter vi ett australiensiskt par som direkt börjar prata och rekommendera oss att gå en viss väg vilket vi givetvis gör. Vi hittar ner för de snåriga skeva trapporna som leder oss ner till bron, ett snedsteg och vi hamnar på botten nere i skogen 60 meter ner. Men vilken utsikt. Helt själva står vi nu på en liten bro helt omgivna av natur och massor av djurläten under en gigantisk fullmåne och stjärnklar himmel. Kunde man stanna tiden vore det bra nu. Man är så otroligt liten men ändå en del av något så stort, ett helt universum. Allt är helt underbart förutan temperaturen som börjar krypa neråt och de ekande varningsorden "går ni fel i mörkret kan ni ramla ner och försvinna i skogen". Med den magiska omgivningen beger vi oss tillbaka och platsen som förr var full av japanska turister är nu som förbytt. Knäpptyst och fridfull samlar den energi för nya turister imorgon. 

För min del hade jag kunnat tillbringa en vecka på detta ställe för att helt få chansen att uppleva allt detta land har att erbjuda. Det skulle Blue Mountains förtjäna.