Resan jorden runt

 

Det riktigt pirrar i magen, och blicken vandrar över bryggan. Var är hon? Vi är i ett hav av människor som alla går i land på den lilla ön Koh Tao. Våra blickar dansar ut över folkmassan för att hitta Emmy som skulle vänta på oss vid piren. Till slut ser vi henne och det blir ett glatt återseende. Det var ju bara typ 6 år sen sist :). Men nu börjar det även bli på riktigt. Vi ska dyka! För att förklara varför det är en sån big deal att vi ska dyka är det för att jag (Sanna) är livrädd för hajar! Livrädd för allt som finns i vattnet för att det vill garanterat äta upp mig! Denna helt irrationella rädsla har jag min kära mamma att tacka för, som i sin tur älskar att bada. När jag var sjuk en gång för sådär 18 år sedan tyckte vi att HAJEN var en bra film att titta på. Jag som alltid älskat skräckfilm klagar inte. Mamma som får mardrömmar av skräckfilm valde att pausa när Matt Hooper är nere och dyker vid vraket för att lista ut vad som hänt med det. När mamma pausat säger hon - Nu kommer det att bli läskigt! Sedan sätts filmen igång igen och ut från vraket flyter ett hajätet lik. Vi skriker i högan sky och efter det har jag varit livrädd för hajar, och aldrig frivilligt badat där jag inte bottnar, i alla fall inte utan att vara livrädd vilket folk som dragit mig i benen märkt! 

Men nu var det i alla fall dags. Vi skulle lära oss att dyka (vilket kommer att sluta i precis en sådan vrakdykning). Vi hamnar i gruppen TEAM SWEDEN! Det var vi två, Emmy som instruktör, och tre sköna malmögrabbar. Vi börjar med att få ut en fet kursbok som ska förklara dykningens alla konster på ett smidigt sätt. Således, hemläxa redan första dagen och test dagen därpå (det skulle våra elever aldrig acceptera!). Vårt första dyk är redan dag två, efter att sett fyra hjärntvättande filmer om säkerhet (men man vill inte glömma något när man är under vattnet och en haj kommer)! 

Vi åker ut till dykplatsen hoppar i våtdräkten, plumsa i havet och simmar ett par varv runt dykbåten och trampar vatten i cirka tio minuter. Vi ser exakt ut som i alla de scener i Hajen där en klunga människor, ovetande om vad som simmar under dem, pratar glatt och obekymrat med varandra tills Emmy ropar att vi är godkända och vi får simma till båten igen för att ta på oss all utrustning och hoppa i igen. Nu ska vi simma in till land med en massa slangar, en stor väst och lufttanken som vägrar att sammarbeta. Svartklädda är vi och vi rör oss ungefär som en säl (hajars älsklingsmat). Som tur är har vi ändå lufttanken och jag minns ju hur hajen sprängdes på slutet genom att Brody sköt in en tank i gapet och fick den att explodera vilket skapar en viss falsk sinnesstämning. 

Vårt första uppdrag som entusiastiska och nervösa nybörjardykare är att sätta oss på havsbotten på ett par meters djup och utföra olika färdigheter. Detta lyckas vi inte med förrän vi har fått hela Emmys viktbälte. Vi började med fem vikter och kom inte ner till botten förrän vi hade nio var. Efter att bland annat ha tagit av oss och satt på oss maskerna under vattnet och en hel massa andra skills är vi klara för dagen. Trodde vi. Men det blev inte riktigt så.  Nej, nu ska vi göra vårt första riktiga dyk ner till åtta meters djup. Alla älskar att prata om hur känt dessa områden är för sina valhajar som är groteskt stora och vill äta upp mig. Det finns dock två regler inom dykningen som ska förhindra detta nämligen;

1, sluta aldrig att andas (så jag kan ju inte dö för jag måste ju andas vilket jag även skrivit under på att jag alltid ska göra).

2, Stick to your Buddy! Kompissystemet innebär att man ALLTID ska vara nära sin kompis, så om något skulle hända så finns alltid kompisen där för att hjälpa till. Till exempel om det kommer en blodtörstig haj med vittring på oss kan jag alltid gömma mig bakom min Buddy så att hen blir uppäten först och jag kan försöka fly mot ytan innan den äter upp mig! 

Trots alla mina förväntningar så är havet så mycket mer än bara hajar (trots att jag vet att de väntar på att jag ska simma själv så de kan äta upp mig). Här nere är vattnet kristallblått och man kan se hundratals med fiskar i alla regnbågens färger. Det är svårt att inte njuta. Att kunna simma runt där nere och vara ett med fiskarna är sjukt häftigt men än så länge känner man sig som en strandad val. Man måste tänka på andningen och man rör sig enormt osmidigt med all utrustning och flyter både upp och ner och åt alla håll och kanter samtidigt som man krockar och simmar in i varandra. 

Vi var helt slut efter denna dag och vi hade svalt groteska mängder med saltvatten. Det är hemskt utmattande att lära sig att dyka, men nästa dag får vi en ny hemläxa och tar nya tag. 

Dag tre av kursen inleds på samma sätt som föregående dag. Vi får göra nya test och se på mer instruktionsfilm. Denna gång får vi lära oss matematik och konsten att räkna på dyktabeller, eller rättare sagt "hur många minuter kan jag tillbringa på 30 meters djup innan jag dör en lång och plågsam död av kväveförgiftning" (eller blir uppäten av en haj). Mångas fe och fasa men detta var något jag (Sanna) tyckte var enklast hittills så nu fick man lite självförtroende igen tills Emmy ger oss ett slutprov på denna del. I över 20 minuter sitter vi alla fem och stirrar på testet som idioter. Ingen av oss skriver någonting. Helt plötsligt är vi övertygade om att inte en enda av oss kommer att klara kursen vilket "aldrig inträffar" enligt Emmy.  Testet innehåller tio frågor och Emmy påstår att vi klarar detta lätt. Vi kliar oss i huvudet och tittar förtvivlat på varandra. När Emmy sen oroat kommer in ber hon oss att kanske börja med frågorna på slutet eftersom att "de är lättare." Alla bläddrar vidare men ser fortfarande ut som frågetecken. Paniken i rummet stiger till outhärdliga nivåer och ångesten håller sakteligen på att infinna sig. Emmy kommer in en sista gång, denna gång ser även hon lätt panikslagen ut eftersom att ingen av oss har skrivit en enda siffra. Då märker hon till slut sitt misstag: vi har fått göra fel prov. Det prov vi sitter och gråter blod över är avsett för riktiga dykmästare, det vill säga ett flertal nivåer över vår egen, eller som att försöka lära ut differentialkalkyl till sexåringar. Som tur är får vi istället det riktiga provet och vi kan andas ut och skratta. Alla blir godkända utan problem och ingen har hittills blivit kväveförgiftad så nog lärde vi oss alltid! 

På eftermiddagen är det dags att dyka igen, denna gång ner till ett mardrömsdjup på tolv meter. När kaptenen på båten hojtar till och det är dags att ta på sig utrustningen skvalpar vågorna lite lagom och en svag vind briserar över båten. När vi tar klivet ut i det stora mörkblå havet känner vi direkt att det inte är samma lugna härliga vatten som igår. Idag är det strömt, omöjligt att se botten och vad som lurar där nere och så fort vi träffar ytan börjar det regna. Vågorna känns direkt större nu när vi ligger mitt i dem. Man känner sig väldigt liten och hjälplös och är helt i havets makt. Vi placeras vid ett rep fäst vid båten medan vi en och en ska utföra en "panikuppgång" som går ut på att vi simmar cirka fem meter ner och därefter får slut på luft och måste upp till ytan. Detta är viktigt att träna på eftersom en för snabb och felaktig uppgång tilll ytan kan resultera i både kväveförgiftning och sprängda lungor. Ouch. 

Eftersom att det är strömt måste vi gå ner med hjälp av rep, sikten är grumlig och vi måste simma och hålla i oss hela tiden för att inte dras bort. Kroppens enda instinkt är att skita i detta, åka hem till gammalt hederligt svenskt snöslask och kolla på netflix! Så ser jag Emmys glada min som påminner om att detta inte är en livs levande skräckfilm med en haj som vill döda mig, utan något helt underbart. Jag genomför skillsen och det är dags att sakta sjunka ner mot botten. Jag hamnar sist längs med repet och allt jag ser är luftbubblor som kommer farandes mot min mask. Jag känner hur strömmen försöker dra mig bort från gruppen. Är det en haj i ögonvrån? Nej bara min snorkel som jävlas. Jag blundar, slutar hyperventilera och tänker fortsätt andas, fortsätt andas och tvingas att tryckutjämna hela tiden. Helt plötsligt ska vi släppa repet och vi är nere på botten, tolv meter under ytan. Det är riktigt häftigt och vi får se massa konstiga fiskar så som en yellow boxfisk, sällsynt och ser ut precis som namnet antyder: en pytteliten söt gul låda. 

Dyk nummer två denna dag är mycket trevligare. Vi har fri sikt och lugnare vatten. 

Nu börjar vi dessutom få bättre finess på dykningen och vi börjar kunna leka och röra oss mer fritt i vattnet. Det är verkligen en helt annan värld under vattnet, och överallt finns det nya saker att se. Rätt vad det är kan man hamna i mitten av ett stort stim med papegojfiskar, eller se en annan stor fisk försöka kamouflera sig under en sten. Allt detta samtidigt som vi försöker kontrollera vår egen flytkraft med hjälp av en knapp, kommer ihåg att aldrig hålla andan, håller koll på var resten av gruppen är, hur mycket luft som finns i tanken och vad som finns framför och bakom oss. Det är helt och hållet häpnadsväckande. Att dyka är en magisk upplevelse. 

På fjärde och sista dagen är det dags att gå ner på hela 18 meters djup, den vanligaste maxgränsen för vad en nycertifierad dykare får gå ner på egen hand. Skräckfilmskänslan blir mer och mer avlägsen trots att den gör sig påmind så fort mina buddys inte är i närheten (dvs när jag hittat någon cool fisk eller någon häftig korall att kolla in ;) ) men nu kan jag på riktigt njuta. Jag leker med andningen för att åka upp och ner, jag kör sten, sax, påse med mina buddys, jag simmar som en sjöjungfru, jag har trotsat mina rädslor och trots att allt i min kropp skrek panik så kan jag hålla huvudet kallt och fortsätta andas! Klapp på axeln!

Nu var det bara "The final exam" som skulle kunna kugga mig från att bli en certifierad dykare. Att sitta och svara på 50 frågor om saker som man för 4 dagar sen inte hade en susning om och att sätta 49/50 på det provet (1slarvfel) är sjukt imponerande och vilken lärare vi haft Emmy är helt jäkla otrolig!

 

För att fira att vi överlevt och nu är certifierade hamnar vi runt instruktörernas relaxbord och innan vi vet ordet av har vi bokat in oss på ett extradyk redan nästa dag. Inte vilket dyk som helst utan ner till 30 METER 30 inte tre utan 30 jäkla meter! Jag som var stolt att jag tagit mig till 18 med kontrollerad panik nu ska vi till 30! Och inte nog med det utan vi ska besöka ett vrak! Detta fartyg sänktes avsiktligt för några år sedan för att skapa en intressant dykplatsen utanför kusten. Själva båten är från andra världskriget och ligger idag på botten med maskingevär och allt. Det sägs att någon hittat skelett vid sidan av vraket och det spökar garanterat där nere! Jag vet att det finns hajar i området och vem vet vad mer? Allt tyder på att vi dyker mot en ny uppföljare till Hajen, på 30 meters djup! Nu finns det inga möjligheter att simma upp till ytan om panik skulle inträffa. Här stannar man med sin grupp! Med alla dessa tankar är det svårt att sova, vi känner av lätt uttorkning från allt saltvatten vi råkat svälja, benen är inte vana vid sjön än så man gungar sig fram och jag är skiträdd men va fan! Det är bara att köra! 

Det är en ny grupp idag: TEAM SWEDEN 2.0 OCH NATHALIE (en härlig amerikanska som råkar hamna med oss). I team Sweden 2.0 är det vi och tre mer dykerfarna trevliga Stockholmare. Även denna gång går vi ner med lina för att hitta vraket. Till en början är det klarblå sikt och jag börjar fippla med kameran (nu är vi certifierade så då får man fota). Det är enormt svårt att hålla en hand på linan, tryckutjämna, fota och se hur mörkret fort kryper på samtidigt som man andas lugnt och sakta för att inte få panik. Efter typ 20 meter behöver man knappt tryckutjämna längre. Öronen har vant sig. Ögonen har det värre och innan vi vet ordet av står vi där på skeppet som en gång i tiden varit aktivt. Det känns än idag lika skräckinjagande. Sikten är grumlig och det är många dykare här nere. Med kräckblandad förtjusning följer vi Emmy som lyser med ficklampan för att vi ska se bättre medan vi sakta simmar runt. Jag har vid detta läge lagt ner fotandet och filmar istället. Att se båtens gallerfönster från utsidan väcker en känsla av att någon snart ska slita tag i gallret från insidan och sträcka sig ut efter mig i ett sista desperat försök att få luft. Som en ytterligare påminnelse av fartygets våldsamma förflutna står kulsprutan helt öde i fören och väntar.  Kisar man kan man lätt föreställa sig hur någon stod där skrattandes med en cigg i mungipan och tömde det enorma magasinet. 

Förutom att besöka spökskepp har vi även lite roligt på havsbottnen. Emmy har med sig en färgtavla för att visa hur olika färger ser ut på detta djup. Den röda färgen är helt svart och de andra håller tydligt på att blekna. Vi fick även med oss ett ägg ner för att demonstrera hur tryckförändringen påverkar äggulan, men denna plan går i stöpet. Två elaka fiskar hittar oss fort och attackerar hånfullt äggen och äter upp dem. Helt orelaterat äter vi fisk till middag denna kväll. Efter bara kanske 12-15 minuter är det dags att gå mot ytan. På detta djup har man enbart 1/4 av syret, och därmed går det inte att stanna så lång tid på botten. När vi sakta rör oss uppåt är det dags för ett säkerhetsstopp på 5 min. I brist på annat testar vi olika konster i vattnet till exempel som att göra "rökringar" som då är vattenbubbelsringar. Riktigt häftigt. Att man frivilligt plockar ut sin regulator (den som förser oss med luft) tyder på hur mycket vi utvecklats på så kort tid! GO Emmy!

När jag ändå håller på och testar saker passade vi även på att snorkla vilket är extremt häftigt men lite jobbigt på samma gång. Man inser hur nära stranden allt undervattensliv befinner sig och hur nära ytan alla koraller faktiskt är. Det var många gånger under vår snorkling som vi varit så nära korallerna att man trott att de ska riva oss på magen. I alla dessa koraller finns det dessutom hundratals sylvassa sjöborrar som sticks! Som tur är klarade vi oss undan från större revor. Mestadels är det fötterna som tagit stryk av att trampa på saker. Tyvärr såg vi ingen haj. Inte ens under snorklingen, (precis vid stranden där de tycker om att simma) men jag gissar på att hajarna är mer rädda för mig nu ;). Däremot fick vi se en jättemysig sköldpadda som låg på botten och åt. Han var inte det minsta rädd för oss och vi kunde ligga på ytan och beundra ett bra tag innan han simmade iväg till nästa buffemåltid. Havet är fascinerande. Dessutom är det väldigt lätt att bränna baksidan när man snorklar (tips till framtiden) :) 

När vi började bli lite bättre på att snorkla tyckte Emmy att vi skulle nattsnorkla. Hur häftigt låter inte det? Nattsnorkla! Så det är klart att vi ska göra det. När man är rädd för vad korallerna döljer på dagen är det inget mot vad man är på natten. Vi åkte till en för oss okänd strand vi får varsin ficklampa och utan dem är det becksvart. Vi står vid vattenbrynet med vatten upp till anklarna och det vågar massor (när man snorklar och det vågar får man in massor av vatten i snorkeln som man sedan råkar svälja om man inte håller huvudet kallt). Vi ser hur Emmy och hennes fästman Alex sätter sig på huk och stöter ut sig i det svarta havet. Nu är det försent att vända om och vi måste följa efter. Vi tittar på omgivningen och ser bara den stjärnklara natthimlen och de piskade vågorna mot den stora klippan det är tänkt att vi ska simma ut till. Ett djupt andetag och sen ut i det mörka svarta oinbjudande havet. 

Botten på denna strand består nästan bara av koraller som gömmer fiskar och djur som är aktiva på natten och kommer ut för att äta. För att behålla lugnet håller jag ögonen på Emmy och Alex, där de simmar borde det vara tillräckligt mycket vatten mellan ytan och korallerna för att inte skrapa i. Ficklamporna fladdrar runt. Det man inte lyser på syns inte. Jag kan ha en stor haj mitt framför mig men jag ser den inte för att jag lyser på botten så jag inte ska slå i korallerna. Paniken börjar sakta byggas upp. Vågorna tvingar in vatten i snorkeln, vad har jag gett mig in på?! Då rör sig Emmys ficklampa i cirklar och hon ser en blåprickig rocka! Awesome! Alla simmar lugnt vidare. Lagom till att paniken sakta byggs upp ser man något häftigt som gör att man snabbt kommer på varför man är där. Men när jag helt plötsligt inte ser några ljus längre och inte ens när jag lyfter huvudet över ytan kan se mina buddys börjar jag andas snabbare sänker huvudet och vrider huvudet snabbt till höger ingen där snabbt till vänster å får se något skitstort vitt bara typ 2dm från mitt huvud i ren panik tar jag ett simtag och gör en piruett, ficklampan i högsta hugg, en plastpåse.. Från och med nu ska jag aldrig tappa bort mina buddys igen! Vi får se massor med härliga konstiga fiskar och städar bort hajen eller jag menar skräpet vi stöter på. Vi ser hur plankton blir självlysande på natten och hur bra bläckfiskar är på att smälta in! Får man chansen att nattsnorkla ska man göra det. Enormt häftigt! 

Stort tack till Emmy och Alex som tagit hand om oss och fått mig att testa massa nya saker! Ni har förgyllt vår resa och bidragit till många härliga skratt!