Resan jorden runt

Klaustrofobi kryper under skinnet på oss var är närmaste utgång? Finns det något luftintag? Är det min svett som luktar eller den tätt packade “sillen“ som är inträngd bredvid? Klockan är nästan 18 trots detta är det tryckande värme här inne i Don Muang international airports vänthall. Det är inte en av våra favoritplatser och kommer förmodligen aldrig att bli heller. Vår Thailandsvistelse börjar på de mest frustrerande sätt. Vårt flyg från Siem Reap är en halvtimme försenat, vilket innebär att till och med nästa schemalagda flyg anländer före oss till Bangkok. Dessutom är det fullkört på flygplatsen när vi ska gå ner för landning i vårt långsamma, skakiga propellerplan (de existerar fortfarande) så vi får det stora nöjet att cirkulera lite extra roligt över staden innan vi får landa. Ännu mer försenat. För mig (Mattias) som hatar att flyga (verkligen hatar) är det här något av en mardröm. 

Inte blir det bättre när vi väl landar. Ankomsthallen består av oss två och lite drygt fyrahundra miljoner människor till. Det finns nio köer till passkontrollen, alla lika oorganiserade, röriga och allmänt osvenska. Vi ställer oss i första bästa i tron att alla tar väl ungefär lika lång tid. Stort misstag. Vår kö rör sig inte ur fläcken och vi står och stampar på ett och samma ställe. Under tiden får vi en chans att observera kontrollanten i båset vid köns slut. Han visar sig besitta noggrannheten hos en sann byråkrat (eller snabbheten hos en åldrig sengångare) eftersom att han närstuderar vartenda pass i minst tre minuter. Trots detta står vår kö mer eller mindre helt still, likaså kön bredvid oss. Vadan detta? Jo, när vi efter många om och men kommit ungefär halvvägs (cirka 45 minuter in) visar det sig att det vi trodde var två köer i själva verket är en enda kö. Bås nummer åtta är nämligen tomt och de "två" köerna slås samman till en lite längre fram. Vi funderar en stund på att ställa oss längst bak i en annan kö, vilket skulle gå mycket fortare, men av principskäl låter vi bli. Väl framme vid den enda avspärrningen som existerar är det klart och tydligt armbågarnas lag som gäller för att ta sig fram till slutdestinationen. Jag anser att trängsel och knuffade är oartigt så jag deltar inte i sånt, men som tur är är Sanna en mästare på att hålla ohyfsat folk bakom oss med hjälp av armbågar, rumpa och benmuskler så vi kommer fram till slut. Vår ihärdige passkontrollant hittar inga fel i våra pass (och ser nästan besviken ut) och släpper efter cirka två timmar in oss i Bangkok. Nu är vi äntligen här,  och Bangkok har höga förväntningar på sig. Nu kan det väl bara bli bättre? 

Folk, trafik, kvalmig hetta och insidan av badrummets tre väggar. Så kan våra fyra dagar i Bangkok sammanfattas. Det är en mycket förvirrande stad som under hundra år byggts ut helt utan någon plan. Kanske åker vi tillbaks någon gång och försöker igen, men i nuläget känns det tveksamt. Det lilla vi hann se av staden  kan också sammanfattas kort: vi besökte ett stort köpcenter som inte direkt såg ut som köpcenter vi är vana vid. Av sju våningar bestod åtminstone två av billiga ("äkta") mobiltelefoner, tillbehör och kameror. Storleken på dessa två våningar motsvarar vart och ett ett helt köpcentrum i Sverige. Föreställ er en stor marknad med endast mobiltillbehör, hundratals påstridiga försäljare (hello friend. Whatchu looking for? Help you? Come here look!) och miljontals halvdassiga teknologiprylar så har ni dessa våningar i ett nötskal. Eller med andra ord, helvetet på jorden för mig (framförallt med begynnande magsjuka) och himmelriket för Sanna som älskar att välja ut sin försäljare för att därefter börja förhandlingarna. Vi köpte det vi skulle (en undervattenskamera) och åkte hem. 

Under vårt korta besök i Thailands huvudstad hinner vi även med att besöka två av stadens måsten, det stora kungliga palatset och den världsberömda Wat Pho. Besöket i palatset var lite speciellt på sätt och vis. Det är hemvist åt den thailändska kungen Rava IX, eller ja, det var åtminstone det fram tills han dog i slutet av förra året. Och han är populär kan man lugnt säga. Efter hans död var det inte tal om någon tyst minut. Istället ska befolkningen sörja ett helt år och hedra sin kung genom att vara molokna och ledsna i ett år. Det sitter stora bilder och plakat på kungen över hela landet, och säkerheten kring palatset är på topp. Vid vårt besök där genomgår vi först, efter mycket letande och tolkande av thailändska skyltar, två militärbevakade säkerhetskontroller med tolv soldater åt gången som stirrar ut dig, ser att man har korrekt klädsel, går igenom ditt bagage och ser ditt pass. Eftersom att vi var omedvetna om passkontrollen hade vi inte tagit med oss passet men med ett stort svenskt leende lyckas Sanna flörta in sig själv och därefter Mattias som totalnekades inträde först. Denna säkerhetskontroll får dock svenska flygplatsers bevakning att likna en allmän betaltoalett (antingen finns det någon där och vill ha något av dig eller så är det bara att knalla förbi). Efter kontrollerna vallfärdar vi tillsammans med horder av ledsna människor fram till palatset där det är så mycket folk och hetta att det blir svårt att andas. Vi är med andra ord inte kvar så länge. Intressant även att notera är den saliga kungens omåttliga popularitet. Ett ont ord om honom är tillräcklig grund för att bli kastad i Thailändskt fängelse, (som får svenska fängelser att likna dagisverksamhet) under en tid. Därför avslutar jag det här stycket med att önska Rava IX en fridfull sömn och att hälsa att han i alla fall såg snäll ut på bilderna vi sett. 

Efter upplevelsen i palatset går vi och tittar på en annan snäll och trött figur som vi hunnit se ett antal gånger under vår resa. Jag talar såklart om Buddha. I det här fallet en fruktansvärt stor och vilande Buddha. Självklart målad i guld. Säga vad man vill om buddhister, men diskreta och stilrena är de då rakt inte. Denna guldbuddha är inklämd i ett tempel så litet att man undrar om de byggde det runt figuren eller monterade ihop den likt en IKEA-möbel (eftersom att jag är partisk tror jag på det sistnämnda). Statyerna är avsedda att framhäva Buddhas mångsidighet, och därför finns de i hela fyra olika varianter, sittande (Buddha mediterar), stående (Buddha far till himlen), gående (Buddha vandrar den gyllene medelvägen) och liggande (Buddha lämnar jordelivet och når äntligen Nirvana). Idag har vi turen att se Buddha i alla dessa former eftersom Templet innehåller formligen hundratals figurer. Den stora guldiga Buddhan är dock trött och ligger ner, den mest kända i världen i liggande position. Nu vet ni det! 

Förutom dessa kulturellt bildande aktiviteter har vi även upplevt den ökända Khao San road, även känd som Backpacker Street. Här samlas drägg från alla världens hörn för att dricka dyr alkohol ur hinkar, trängas med varandra och bli erbjudna skräddarsydda armanikostymer, även dessa av det "äkta" slaget. Vanligtvis har jag ett ganska stort tålamod, men när person nummer femtielva rycker tag i mig och tjatar om "special Armani suit for you sir" så börjar det bli jobbigt för en magsjuk Mattias. Särskilt när det är samma högljudda herre som för tionde gången insisterar. Dessutom har jag på mig tröjan jag fick av mina elever, det vill säga det finaste klädesplagget i världen, och därför behöver jag absolut inga kostymer. Det blir trots allt ingen fest här, utan vi äter pannkakor (med Nutella och banan, Sannas favorit) och rör oss hemåt för ännu en dag i vårt badrum, där väggen med dörren på är gjord i transparent blått glas som inte går hela vägen upp till taket. Detta innebär i praktiken full insikt och ickeexisterande ljudisolering. Så det är tur att vi inte är blyga av oss. Snart är det dags att åka vidare till Thailands nordöstra djungler, något som förhoppningsvis resulterar i en helt annan typ av upplevelser. Vi är lite trötta på storstäder vid det här laget, men precis som allt annat bidrar de till många nya och värdefulla perspektiv på livet. Dags för nya äventyr på landsbygden!