Resan jorden runt

Alla ser sig nervöst omkring, vem ska man sätta sig bredvid, ska alla med? Var är bussen? Hur funkar detta? 

Det var många nervösa frågor om hur The Kiwi Experience skulle fungera. Allt vi visste var en tid, en plats och att vi skulle leta efter en grön buss. När det dök upp en vit buss blev vi givetvis ännu mer fundersamma. Ur den tittade dock vår enastående chaufför, guide och allt-i-allo, the Smiling Kyle ut och vi förstod direkt att detta skulle bli helt fantastiskt. Dessutom visar det sig att bussen för dagen kommer att vara halvfull, vilket känns ganska bra, i ärlighetens namn. Då får vi lära oss lite mer om hur The Kiwi Experience fungerar. Vi har köpt en bussbiljett från Auckland till Queenstown med ett antal övernattningsstopp på vägen. Resan ska totalt ta cirka två veckor och vi kommer att få chansen att uppleva allt vi vill av Nya Zeeland och lite till. Varje dag förväntas vara full av aktiviteter och vandringar i oförglömliga landskap och schemat blir fullspäckat och hektiskt. Bra för oss! Under resans gång kan man välja att stanna extra länge på någon plats och ta en annan kiwibuss vidare längs rutten. Detta medför att somliga kommer att hoppa av bussen och andra kommer vi att resa tillsammans med under en ganska lång tid och det ser vi fram emot. Vi kommer att bo på hostels och få lära oss mer om omgivningarna av vår kunniga guide som inte bara ska köra bussen, utan samtidigt även svara på frågor, boka biljetter åt folk och berätta om landskapet och underhålla oss.  

Bussen glider fram över Nya Zeelands vackra landskap utan att någon egentligen vågar bryta tystnaden och socialisera. Efter någon timme är det dags för en liten promenad till the cathedral cove. "Det är bara​ en kort promenad inget särskilt" Bull fucking shit! Vi ska upp för tre backar (berg om de var placerade i skåne) och det är verkligen hela vägen upp och hela vägen ner, trappor hit och trappor dit. Mitt i överväger Sanna att stanna men så ser vi en skylt "bara 20 minuter kvar", alltså halvvägs konstaterades i efterhand. Vi kämpar på och när vi kommer fram till vårt slutmål är det en liten strand med ett stort triangelformat hål i sig. Helt ärligt inte helt och hållet värt mödan enligt en av oss, men när man väl var där så var det vackert. Problemet är att vi har ett visst tidsschema att förhålla oss till, och eftersom att de brutala mördarbackarna vi kom dit på kommer att vara dubbelt så jobbiga på vägen upp ger vi oss av kvickt och det blir många strategiska fotopauser men. Till slut kommer vi tillbaka till bussen, trötta men nyfikna på vad mer Nya Zeeland har att erbjuda. 

Resan går vidare och vi kommer fram till Hot Water Beach. Tack vare den geotermiska aktiviteten i området värms vattnet precis under ytan upp naturligt och når riktigt varma temperaturer, bara man hittar vattnet först. Det regnar och är kallt men vi drar på oss badkläder och knallar ner till stranden Alla är lika nervösa och försöker hitta någon att starta samtal med. Så fort vi kommer ner till vattnet kommer isbrytaren. Nu står vi alla där i badkläder, skakar av köld och ska börja gräva våra hål i sanden. Vi har tur och kapar ett färdiggrävt hål tillsammans med ett gäng tjejer. Eftersom att luften här är riktigt kall klampar man bara ner i sitt lilla badkar, men likt en katt i vattnet flyger man upp lika fort. Sextioåtta grader varmt blir vattnet om man hamnar mitt i en källa vilket vår pool givetvis är. Dock är detta vad som krävs för att få igång ett samtal om var och hur det är bäst att sitta. Efter närmare en timme i dessa underbara källor med nya bekantskaper säger huden ifrån, fötter och händer är alldeles ömma och skriker efter lite kyla. Vi är ett 20-tal unga vuxna och tydligt mesiga för i massor av poolerna runt om kring oss leker små barn som om det var vilket badkar som helst. 

Till middag äter vi Fish'n'chips och får uppleva den första riktigt härliga kulturkrocken då vår nya exotiska koreanska vän tror att hela rätten är ett skämt. Inga bestick, inga grönsaker, pommes (inte Pringles) och kraftigt friterad fisk. Det krävs mycket övertalning för att han skulle förstå att vi inte skämtar med honom. Till slut tvingar han i sig cirka en fjärdedel av rätten och konstaterar att detta är för mycket potatis på en dag. Alla får åtminstone skratta hjärtligt bakom våra tomma tallrikar innan kortlekar åker fram och regnet börjar ösa ner. Då det är brist på inomhusplats sitter vi på en veranda som mestadels är under tak. Kortspel blandas med härliga resehistorier, den ena roligare än den andra. Att det är 15 års åldersskillnad märks inte, alla är här för att vi älskar att resa. Vi alla skålar glatt med en känsla av att det kommer bli härliga två veckor!