Resan jorden runt

Whuuuuussssh, whuuuuuuush!, Bizzzz, bizzzz. Scccchpuuuuusss Ssscccchpuusss. Can someone kill that hairdryer!, Turn that alarm OFF, stop snoring!!! Turn that light off!

Det är alltid lika spännande att dela rum med andra. Att vakna två timmar innan bussen ska gå av att någon ska upp och duscha, kan inte somna om för någon snarkar. När man precis börjat slumra till slås hårfönen igång. Ihärdigt försöker man somna om igen men så börjar nästa persons alarmklocka ringa och när lampan tänds för att duschpersonen ska hitta sina kläder är det lika bra att ge upp och gå upp och försöka att inte döda någon som tack för dessa omtänksamma uppvaknanden. Som tur är kommer vi överens i vanliga fall och sätter oss gärna bredvid varandra på bussen när vi väl är vakna och redo att lämna hot water beach bakom oss och åka vidare mot nästa destination: en byhåla vid namn Waitomo. 

Väl på bussen igen är det en kort åktur innan det är dags för dagens morgonpromenad. Med gårdagens bergsbestigare i närminnet tvekas det om man istället ska stanna kvar på bussen och sova istället men vår entusiastiska, allvetande och ofelbara busschaufför Kyle lovar att dagens vandring är mycket enkel men väldigt häftig då det är en gammal gravplats, full av gruvgångar och hängbroar högt över en forsande flod. 

Vilken promenad! Innan man kommer till Nya Zeeland är det omöjligt att fatta hur många nyanser av grönt det finns. Promenaden börjar lugnt och sakta uppåt längs en gammal gruvräls. Det regnar, så snabbt är vi blöta om fötterna men det märks knappt när omgivningen är spektakulära stup ovanför rinnande vatten på ena sidan och berg på andra, omgivna av vegetation likt regnskog. Längs med promenaden kommer jag på mig själv med att gå och humma på "hej hå,hej hå vi till vår gruva gå". Om de hade gjort en icke animerad version av filmen är det exakt här de skulle spela in den. Sakta närmar sig en tunnel in i berget och vi måste huka oss för att få plats. Det droppar från taket och det är helt becksvart, det enda som hörs är plasken från folk som råkar trampa i en vattenpöl. Luften är så fuktig och kall att man huttrar till trots att vi är i konstant rörelse. När man helt plötsligt ser dagsljus och kan gå ut på en avsats och får se den forsande älven under oss, solen som försöker tränga igenom de tjocka morgonmolnen och de tusentals gröna växterna som klättrar upp för bergen känns det som att vi just vandrar genom en tidsmaskin och är tillbaka på dinosauriernas tid för denna typ av vegetation existerar knappt längre. 

Senare på eftermiddan är det dags för så kallad black water rafting, vilket kort och gott är som att vara i en stor vattenpark, förutom att allt är i sjugradigt vatten, halkiga stenar som bara vill att man ska ramla och slå sig och att det är livsfarligt om man inte gör som man ska. Allt inleds med att vi får knöla oss ner i utrustningen - våta hemska våtdräkter, hjälmar, strumpor, skor, fleecetröja, jacka och varsin gummiring. Kort och gott kände man sig som en michelingubbe i korvskinn som skulle sätta sig i en stor donut. Så där stod vi alla på en rad alldeles ovetande om vad som skulle komma härnäst. 

Som otäcka pirater vandrar vi en efter en ut för plankan för att där framme höra turn! Hold! JUMP! Chocken som sköljer över en när man efter någon meters fall slår ner i det iskalla vattnet och hela kroppen täcks av det gör att andningen upphör och kroppen slås av i en halv sekund innan den kommer igång igen för att göra allt den kan för att bekämpa kylan är en helt underbar känsla. Att hålla andan för att frivilligt doppa huvudet under vattnet för att kunna tränga sig under en klippvägg​ och vidare ger en riktigt ordentligt adrenalinkick som ingen av oss upplevt förr. När vi är som djupast i grottan kopplas vi samman till en lång svart anakonda som sakta slingrar sig fram i vattnet. Alla lampor släcks och i taket på grottan skiner lysmaskar upp mörkret som neonblå stjärnor. Det är näst intill knäpptyst förutom de tunga flåsande 

andetagen. Vems andetag!?! Paniken kommer krypandes, hills have eyes 3, ingenstans att ta vägen, jag är sist i ledet men någon flåsar mig i nacken, det är becksvart så omöjligt att se något, det är vatten runt omkring och sliter något tag i mig märks det inte att jag är borta. Andetagen kommer närmare och jag känner hur något sliter tag i min gummiring. Jag guppar till och berättar för guiden att jag vet att det är han. Han undrar hur jag visste att han var där och kort och gott skräckfilm förbereder en på allt! 

Det vi har gjort är att vi har besökt Waitomo Caves. En bråkdel av de milslånga grottor som genomborrar marken under den lilla hålan Waitomo. Grottorna uppfylls både högt och lågt av iskallt forsande vatten och det är mycket lätt att tappa fotfästet och spolas med av strömmen. Delar av turen ålar vi oss fram över kalla och hala stenar i midjehögt vatten, och vissa delar flyter vi på rygg under klippväggar så nära att man skrapar i näsan. Hela tiden är det kolsvart och kallt. I taket hänger dessutom tusentals lysmaskar som lyser upp likt en blå stjärnhimmel. En magisk och overklig upplevelse! 

Lite blåslagna, klipprivna och fattigare tar vi oss levande ut ur detta äventyr. Får man chansen ska man definitivt testa detta! Riktigt härligt att vara så nära något som får en att känna sig så liten och maktlös men ändå som en riktig champion! 

Bilderna på raftingen ligger tyvärr på ett usb så google står för lysmaskbilden :D