Resan jorden runt

Du-dunk, Du-dunk, DU-DUNK-DU-DUNKDU DUNKDU! AAAAAAAAaaaaahhh 

Med hjärtat i halsgropen och förståndet i stugan över oss. Vi blir ombedda att kliva framåt och helt plötsligt har vi en sele på oss och någon sliter i oss för att se att alla remmar är spända. Lite nervösa står vi där och sliter lite försiktigt i våra remmar samtidigt som de frågar vem som ska börja och utan att vi förstår vad som hände så slänger Mattias sig fram: JAG! Alla kollar lättat på honom för att de slapp gå först och Mattias säger "hällre först och ovetande än sist och hör era skrämmande berättelser!" och alla börjar ångra att vi inte gick först. 

Jag vill bara få det överstökat. Jag hatar att flyga och jag hatar höjder. Därför lyssnar jag knappt på de andras babbel och stirrar ner i avgrunden istället. Jag vill bara hoppa. Till slut frågar jag om jag kan hoppa och är redo att kasta mig nerför stupet. Deras svar gör mig lite ställd. If you think it's safe. Skitstövlar. Jag tvekar i några sekunder extra innan jag helt enkelt tar ett kliv utför klippan. Det är precis som en av de där drömmarna när man vaknar av att man faller. Man förväntar sig att finna fast mark någonstans, men hinner precis inse att man är helt i gravitationskraftens obarmhärtiga klor. Fallet tar aldrig slut, ändå är det över så fort. När gungan tar över är det bara att blicka ut över floden nedanför och ravinen runtomkring och hoppas att jag inte glider ur selen. En oförglömlig upplevelse som jag mer än gärna gör om! 

Sist ut av vårat lilla men modiga Kiwigäng är Sanna som nu hört Mattias skrika, hans ben skaka när de nådde plattan igen, hört om hur hemskt det är men häftigt och rolig på samma gång, hört om hur uppfärden är värst för då fattar man vad man precis gjort. Så när Sanna får frågan "hur vill du göra detta?" är svaret givet -" det vill jag inte men det ska vara coolt!" hon görs redo för att hängas upp och ner och sen kom frågan om hon haft/har ryggproblem.... Sen var det bara att konstatera att hoppa från kanten är det säkraste alternativet. 

Att stå på kanten och titta ner är inga problem. Det är vackert och fridfullt. Att sen ta steget och hoppa är en helt annan sak. Bara en idiot gör detta (japp). Tilliten som krävs för att lägga sitt liv i någon annans händer är en sak, att lita på ett gummisnöre är en annan sak, att sen få den tvivlande frågan om man tror att de gjort allt rätt är en bagatell, jämfört med att stå där med en lina så slak att man undrar om den verkligen kommer att spännas samtidigt som man sakta pressas närmare kanten tills man står som en banan och leker med snöret som ska vara min livlina. Ja, visst ja, jag måste le mot kameran och se cool ut medan jag hoOoooooOoOOOPpppar. Innan jah ens hinner fatta det har jag ramlat/hoppat. Haha vilken känsla! Att falla 60 meter i panik för att sedan fångas upp i en 200 meters swing fyllt med skratt över att man är en sån idiot! Riktigt härligt och vägen upp var fantastisk. Allt är så mycket värre i huvudet man måste våga släppa taget och bara: 

Go with it! En läxa lärd för livet! 

Enjoy the ride when you're on it! 

It's soon over!