Resan jorden runt

Efter en vecka full av äventyr är vi nu klara med Nya Zeelands norra ö, och vi är redo att ta färjan över till "The South Island". Enligt vår chaufför Kyle är den även den överlägset bästa ön, och våra förväntningar höjs avsevärt. Tre timmar på en iskall båt över det häpnadsväckande vackra Marlborough sound och vi behöver allihop något varmt och stärkande i kroppen. Vad passar då bättre än en vinprovning för fem dollar (ca 30 kr) där vi får provsmaka fyra av traktens bästa och mest prisbelönta viner. 

För ynka fem dollar förväntar man sig inte särskilt mycket. Kanske en liten droppe av något blaskigt husets vin eller liknande, men icke. Fyra väl tilltagna glas med olika viner producerade precis utanför byggnader vi befinner oss i. Allt ifrån ett nyproducerat och prisbelönt sauvignon Blanc till ett rosévin med samma namn rinner ner i våra strupar under de knappa 20 minuter provningen varar. Hade någon av oss varit vinfantast hade vi kunnat beskriva det vita vinets fruktiga men ändå syrliga eftersmak,samt dess söta,  lätt gräsaktiga arom med en halvtorr avslutning och hur vi allihop doftade på vinet, smakade försiktigt för att sedan omtänksamt spotta ut det. Dock hände inget av detta. Gissningsvis är cirka 99 procent av de runt 30 deltagarna backpackers i åldern 20-30, och vi allihop uppskattar vin ungefär lika mycket som en fjortonårig tjej på fest för första gången. Därför klunkas samtliga fyra vinglas ner med ett grymtande och ett snabbt krav på mer. Betänk även att klockan är cirka halv tolv på förmiddagen och bilden av 30 "vuxna" människor, med tomma magar, som står på rad och häver vin blir desto mer deprimerande. 

Vinprovningen resulterar såklart i några logiska bieffekter. Bussen, som vanligtvis brukar vara full av samtal, sång och energi är istället snart full av sovande och snarkande resenärer som alla doftar svagt av rödvin. Säkert en trevlig omväxling för vår chaufför (som turligt nog inte deltog i vinprovningen) som för en gångs skull får lite lugn och ro innan vi stannar för vår nästa övernattning, en liten håla vid namn Kaiteriteri precis på kanten till Abel tasman national park. Nu börjar Nya Zeeland bli riktigt kallt, och för första gången ligger vi faktiskt och fryser inne på våra rum trots Mössa och underställ på. Vissa modiga själar går upp klockan 6 på morgonen för att paddla kajak in i nationalparken och förfrysa sig fullständigt. Vi väljer dock att ta en promenad till utsiktsplatsen över havet innan vi åker vidare mot nästa destination. 

På väg mot nästa stad, en liten håla vid namn Westport, stannar vi till vid ännu en sagolik sjö med utsikt mot enorma berg i bakgrunden. Vid denna sjö finns dessutom en brygga som leder ut i vattnet där vår chaufför Kyle har antytt att man borde bada. Trots att temperaturen vid detta lag börjat närma sig minusgrader är det många sturska figurer som glatt ropar att de ska slänga sig i sjön direkt. När vi kommer fram till den omtalade bryggan är det många som ändrar sig. Nästan alla faktiskt. Och inte alls för att det är kallt i vattnet. På väg ut i sjön, under bryggan, ligger en stor flock med vad som ser ut att vara enorma svarta gummislangar tjocka som trädstammar. Ålar. Miljoner Mastodontiska mördarålar som bara väntar på att få sluka den som är dumdristig nog att inkräkta på deras territorium. De flesta av oss håller oss av naturliga skäl på land, medan de tappra själar som hoppade i vattnet aldrig mera återsågs. Tror vi. Vi får veta att ålarna kan vara upp mot 100 år gamla och växer mer för varje år som går. Läskiga är de i alla fall, och vi badar inget denna dag. Kanske imorgon!