Resan jorden runt

Det gula guldet har fått en ny betydelse, en ny grad av uppskattning, ett helt nytt värde. Att få mosa sönder det, känna dess konsistens och hur smaken sprids i munnen är otroligt saknat. En gnutta salt, lite dill och en klick smör! Potatis för första gången på fem månader! Det är så gudomligt gott att det är obeskrivligt. 

Vi är mitt ute i ingenmanland i en klyfta mellan två gigantiska berg som majestätiskt tornar upp sig på varsin sida om floden. Vi bor i vår lilla men mysiga stuga som är självförsörjande till stor del och till och med kan föda ett 30-tal hungriga backpackers var och varannan dag. Dock äter de flesta av de rostade grönsakerna, den ostgratinerade broccolin, de kokta ärtorna och det ugnsstekta grisköttet. Det enda Sanna har i sikte är de ugnade, smått krispiga gyllengula potatisarna! Efter den gudomliga måltiden spelades det gigantiskt jenga, kort och sällskapsspel tills det var dags för "the table challenge". Denna går ut på att utan att vidröra golvet ta sig under bordet från ena kortsidan till den andra. Det låter kanske inte så svårt, men bordet var 1,6 meter brett och 20 cm djupt på varje sida. Endast en varelse klarade detta: en tvåochenhalvmeterlång flaggstång, som hette Jesus. Såklart. 

Efter denna festliga kväll går de allra flesta och lägger sig. De som inte har haft turen att få ett sexbäddsrum i en stuga får istället den tveksamma äran att gå och lägga sig i det som kallas "orgierummet". När man kommer in i det förstår man fort varför. Rummet är uppfyllt av en rad med tio våningssängar uppställda bredvid varandra. Sängarna är ihopkörda så mycket det bara går och några avskiljare mellan de smala madrasserna existerar helt enkelt inte. Vill man ha en natt att lära känna nya vänner på ett intimt sätt, eller om man bara vill ha någon att kramas med (frivilligt eller inte) är orgierummet att rekommendera! Detta är dock inget för oss, utan vi nöjer oss med att lyssna till skräckhistorierna dagen efter. 

Man kan ju fråga sig hur vi hamnade mitt ute i ingenmansland. Stället utan internet, huset med orgierummen och huset i den idylliska klyftan. Vi hamnade här av enbart en anledning: rafting. Grad 5-raftingen här är den bästa i Nya Zeeland. Vår guide bara skrattar åt gruppen när det berättas om vårt äventyr när vi raftade i lysmaskgrottorna det enda han hade att säga med ett självsäkertleende var "det är inte rafting det är tubing. Det här är på riktigt". Vi skriver över våra liv på guiden med kommentaren att de inte ansvarar för eventuella skador eller dödsfall som kan inträffa på floden. Därefter klämmer vi in oss i våtdräkter och flytvästar, tränar på de olika manövrerna som ska hindra oss från att hamna i vattnet, fastna under stenar eller drunkna. Den oundvikliga frågan om vilka olyckor som inträffat ställs,  och den frågan ångrar vi lika fort som den ställts. Det är allt från söndertrasade axlar, benbrott och dödsfall i form av drunkningar. Detta återföljs av "men så länge alla i båten lyder order bör vi vara på det torra" även detta följt av ett snett äventyrligt leende. Medan vi osäkra, oerfarna, smått rädda backpackers desperat tittar oss runt på varandra och undrar vad vi har  gett oss in på. Vi behöver två frivilliga som kommer att bli blötare än alla andra, och masochistiska äventyrare som vi är ställer vi två genast upp. Vår position är i fören av båten där det skvalpar och vågar som allra mest och där vi verkligen behöver paddla fort och effektivt. Känslan är ungefär som att sitta längst fram i flumeride, med en enda lilla skillnaden att vi ska sitta på kanten av båten och paddla, styra och manövrera den. 

Vi börjar försiktigt längs med en flod som knappt för oss framåt för att bygga upp våra självförtroenden lära oss att paddla i takt och följa instruktioner. Om vi sedan kommer att komma ihåg detta när när vi krockar med berg, välter eller störtar utför en fors är en annan fråga. Sakta glider vi fram längs med den stilla forsen, njuter av stillheten och tystnaden, andas in den friska morgonluften och suger in de första solstrålarna som tittar upp bakom bergen. Fåglarna kvittrar från träden på flodkanten och till och med rådjuren har kommit ut för att äta i morgonens stillhet. Till slut konstaterar vi att det trevliga fågelkvittret inte längre hörs. Ett högt brus är det enda man kan höra och vips så gör sig verkligheten brutalt påmind och vi hör guiden skrika PADDLA FRAMÅT! Första riktiga forsen och vi stormar mot den i allt högre fart. Ska vi välta eller tar vi oss ner? Allt beror på farten och riktningen. "PADDLA HÅRDARE" några paddeltag till och vi slungas  utför forsen. Känslan i magen när båten lämnar ytan för att sen krascha ner igen och vattnet forsar som ett fattenfall in över en är obeskrivlig. Vi manövrerar skickligt mellan stenblocken och en ny våg sköljer över båten. I takt med att forsarna blir allt vildare och omgivningarna alltmer kantas av sylvassa klippor och stenar rusar adrenalinet allt mer. 

Till slut har vi passerat ett stor antal smala stenformationer och till och med flera stycken dånande vattenfall. Vi har fått paddla frenetiskt både fram- och baklänges för att inte styras in på fel spår och ner för vattenfall som utan tvekan kommer att kantra vår båt. Mjölksyran bränner i armar och ben och vår lilla grupp har nästan fått in en militärliknande disciplin och lyder nu samtliga kommandon på bråkdelen av en sekund: forward! Hold on! Get down! Efter någon timme får vi veta att turen börjar lida mot sitt slut, och samtliga av oss är riktigt sugna på fler forsar och mer intensiva fall. Förhoppningsvis får vi alla detta någon gång i framtiden, för den här raftingturen har gett oss alla blodad tand och smak på mer.