Resan jorden runt

Vi rullar mot en med Nya Zeeländska mått mätt en mellanstor stad: Taupo. Vi får lära oss att den egentligen uttalas Toe-paw, men att det inte finns en människa som bryr sig om det längre. Däremot så börjar vi dagen ungefär som vanligt, med en imponerande promenad. 

Helt plötsligt ändras omgivningen och en stickande lukt får oss att rynka på näsan. Ett sniff till och det är svavel. Det luktar ungefär som en blandning av ruttna ägg och Grums. Växterna är så isande vita och vattnet så genomskinligt att  det nästan ser grönt ut från växterna runt om. Vi går tio meter till, ser oss omkring och vegetationen har ändrats totalt. Redwoodträd. Det enda man ser är den röda stigen, de tjocka stammarna som likt gigantiska bruna kolonner håller uppe det gröna tjocka lövtaket över våra huvuden. Allt man ser är gigantiska trädstammar halvglest placerade för att de ska kunna växa sig till sin fulla prakt. Vi promenarar 100 meter till och helt plötsligt som från ingenstans är  vi i en våt regnskogsliknande miljö. Hundra meter till och det känns som den läskiga döda skogen i Mio min mio. Så där håller promenaden på, skiftar så att det alltid är spännande att fortsätta. Morgonsolen tränger sakta genom de tjocka lövkronorna över våra huvuden och detta är den härligaste skogspromenaden någonsin. Men det är inte allt denna lilla stad har att erbjuda. 

Vårt hostel för dagen heter Base och erbjuder denna kväll en pubquiz, vilket vi alltid är intresserade av, men inte innan vi bestämt oss för att ge oss ut på en segeltur på landets största sjö. Vädret är soligt och fint och vi inleder båtfärden med ett pizzakalas tillsammans med våra kamrater. Allt ser ut att gå mot en lugn och mysig tur in i solnedgången över sjön. Båtens kapten är trevlig och (mycket) pratglad, framförallt om snapsdrickande i Sverige och resor i övrigt. Vi sitter vid båtens reling och dricker öl och har det trevligt i solen. Tills de första regndropparna träffar våra huvuden. Kaptenen, som helt uppenbart vet vad som ska hända, tar fram ponchos till oss alla som vi snabbt drar över oss. Snart sitter vi allihop i kolsvarta luvor och känner det vräkande regnet blöta ner oss lika mycket som om vi hade ramlat överbord. Solen har gått ner för längesedan och stämningen ombord är tämligen miserabel när vi når fram till den knappt synliga Maoriristningen på bergväggen vi delvis kommit för att se. Somliga tar sin tillflykt till kabinen under däck som vid det här laget har blivit ungefär lika blöt som omgivningarna men försöker göra det bästa av situationen. Andra, dvs Sanna, sitter  I mörkret tillsammans med några andra och trotsar regnet på ett imponerande sätt. Vi märker att vi glömt våt väska med kamera och allt framme.i regnet och blir lite oroliga.  Som tur är är det en fjällräven av äkta Svensk kvalitet och innehållet förblir snustorrt. I regnet tar konversationerna ofta lite annorlunda och depressiva vändningar, och därför är det en liten lättnad när båten lägger till vid bryggan och vi kan röra oss hemåt till värmen. 

Pubquizen som väntar är välbehövlig för oss alla och med specialpris på drinkar är det början på en lång kväll. Enligt oss själva svarar vi naturligtvis rätt på alla frågor i den hektiska och stressiga frågesporten, men kommer ändå bara trea. Efteråt tar vi chansen att mingla med lokalbefolkningen som på något vis förser oss med drink efter drink ända tills klockan ringer och baren stänger för dagen. Pengar (inte våra) flyger som svalor i form av dricks, och man kan undra om.inte någon av grabbarna är ute efter ragg ikväll, helst i manlig form då jag (Mattias) ständigt har en ny drink i handen och alltid är omgiven av någon annan. Som t ute är följer jag med Sanna hem till slut och allt är som det ska.  Knappt sen våra universitetsdagar  var vi varit ute så länge och som tur är har vi nära till våra sängar och den långa dagen är slutligen till ända. Lika bra det, eftersom att morgondagen bjuder på ett av de mest emotsedda och spännande äventyren hittills.

Klockan ringer 05:00 och det är inte jättekul att släpa sig upp ur sängen och in i duschen. Det här äventyret får jag (Mattias) genomföra på egen hand då Sanna kanske inte är riktigt lika intresserad av slutmålet. Bussen rullar iväg klockan 6 och det verkar som att alla andra är lika trötta som jag själv då de flesta lutar sig mot rutan och somnar om omedelbart. Resan tar lite drygt en timme, men till slut tornar det äntligen upp sig framför oss: Domedagsberget, Saurons hemvist, Mordors svarta rike. Vi ska ta oss igenom den (ö)kända Tongariro alpine crossing där en stor del av Sagan om Ringen spelades in. Det kommer att bli en lång dag. 

Redan efter en kvarts maklig promenad snurrar huvudet och benen känns som gelé. Förmodligen inte det bästa tecknet när man ska genomföra en åttatimmars vandring i mestadels uppförsbacke och trappor, men jag intalar mig att det kommer att vara värt det. Något som talar för det är det enorma berget som omger den plana slätten vi för tillfället går på. Vem vill inte se vad som finns däruppe? Efter cirka 45 minuter kommer det första trappsteget, men långt ifrån det sista. Denna etapp kallas The Devil's Staircase och det blir snart väldigt uppenbart varför. Redan efter den första trappan darrar benen och det känns som att jag vadar i lera. Min kassa form och gårdagens eskapader bidrar förmodligen mer till det än svårighetsgraden, men ändå. Det som verkligen sätter spiken i kistan är att ovannämnda trappa upprepas cirka 50 gånger, det är varmt och soligt och måttlig vind. Efter att ha lagt mig ner och vilat en lång lång stund fortsätter jag att nästan krypa uppåt. Till slut skymtar ett ljus i tunneln. Marken sluttar neråt! Dessutom verkar landskapet förändras en aning från Klippiga berg med inslag av lavar och gräs till vad som nästan kan liknas vid en stor svart sandstrand. Den plana ytan sträcker sig över en yta av åtskilliga fotbollsplaner och vinden blåser likt en illasinnad och iskall hårtork. Men det är åtminstone plan mark och inte uppför längre.  

Snart förändras dock landskapen återigen drastiskt. Ännu en gång börjar klättringen uppför, men denna gång rör det sig inte om trappor utan om regelrätt bergsbestigning. I takt med att vinden tilltar ytterligare blir dessutom sikten allt sämre. Vad som nyss var en klar och fin höstdag har nu förbytts till en ren och skär vinterstorm. Vinden blåser, dimman tjocknar och runtomkring mig börjar stora drivor av snö och is uppenbara sig. Snart får man dra sig upp med kedjor och rep och hålla i sig hårt för att inte ramla ner i ravinen nedanför. Vi är några stycken som ett steg  i taget tar oss närmare nästa etapp. Vi hjälps åt och håller i åt varandra för att inte halka ner i avgrunden, och tillsammans når vi en av de sista platåerna innan toppen. Nu ser man knappt handen framför sig och allt är bara vitt, kallt och dimmigt. En skylt bredvid oss talar återigen om att cirka 18 kilometer återstår av vandringen och man undrar om det kommer att vara så här hänsynslöst även i fortsättningen. Stämningen är inte direkt på topp och föregående kvällens förfriskningar gör sig hemskt påminda. 

Helt plötsligt är det som att någon läser en trollformel. Landskapet förändras på ett ögonblick och allt är annorlunda. Dimman vi just kravlat fram ur är ett minne blott, och vinden har lagt sig helt och hållet. Plötsligt skiner solen och det blir varmt nog att ta av sig tjocktröjan. Jag vänder mig om och ser det äntligen bakom alla moln och all dimma. Den mest imponerande naturliga syn jag någonsin har sett: det majestätiska Domedagsberget som tornar upp sig i fjärran. Rött, vitt och svart lyser det nästan upp himlen, och man kan verkligen föreställa sig hur den onde Sauron smider sina planer från denna plats. Jag vet inte hur länge jag blir kvar på denna plats eller hur många bilder jag tar, men vad jag vet är att åsynen av detta berg (som på grund av väderförhållanden inte är tillgängligt att bestiga idag) är något jag aldrig kommer att glömma bort. Majestätiskt, overkligt och skräckinjagande är bara några ord jag skulle använda för att beskriva upplevelsen på berget. Dessutom är jag otroligt stolt över mig själv som lyckats bekämpa väder vind och allehanda självförvållade åkommor för att släpa mig upp för detta berg. 

Den sista delen av vandringen är någorlunda enkel. Jag halkar i rullgruset nästan 300 meter samtidigt som jag blickar ut över de nästan självlysande sjöar som befinner sig häruppe. De smaragdfärgade vattenpölarna stinker förvisso som ruttna ägg, men det hindrar dem inte från att vara vackra och imponerande. Dessvärre får vi inte röra vattnet då det är heligt för Maorifolket, men ett antal fina bilder hinner jag ta innan de sista 10 kilometerna leder oss ut över svart mark och rykande hål. Det är verkligen lätt att föreställa sig att man befinner sig i Mordor, det ondskefulla landet. Allt är antingen kolsvart vulkanisk sten, eller underjordiska källor som ångar upp ur marken. Inte så långt ögat når finns någon växtlighet eller något som ens andas liv. Allt är dött och svart. Som tur är avslutas vandringen med några kilometers promenad genom en grönskande regnskog där en stor flod forsar fram. Det blir bara ett av många intryck jag tar ned nig härifrån innan det är dags att dö i sängen en stund.