Resan jorden runt

Nu har vi efter tre dagar lämnat Hanoi, Vietnams huvudstad. Det bor cirka 7 miljoner människor här, och cirka hundratusen miljarder mopeder. Här är några av våra erfarenheter av staden. 

Honk honk!! Swich, iiiii, vrom vrom, platsen är baksätet på en taxi i Hanoi. Chauffören blippar på telefonen han har i knät samtidigt som han skickligt manövrerar  mellan de till synes tvåfiliga körfälten men där man kör tre i bredd och mopedisterna körandes runt oss som myggen på midsommar. Enda sättet att uppmärksamma varandra på ens existens är genom att tuta när man har bestämt sig för att köra förbi eller svänga, men vem som tutar på vem är en gåta. trots detta har vi inte sett en enda bucklig bil. Trots att nästan alla 7miljoner i denna stad vill fram så är det bara att slänga sig ut i den riktning man ska. Det verkar inte ens vara djungelns lag som gäller utan kommer det någon från sidan så får man alltid plats. Om det så är gammelmormor på cykel tillsammans med hennes 20 mattor eller lilla Pong som bara ska gå över gatan är det bara att våga gå så löser sig allt annat. 

Det verkar dock finnas övergångställen med trafikljus men det är lite oklart om det betyder övergångsställe, mopedparkering eller bara är till för syns skull. Systemet med att bara häva sig in där det finns plats märktes tydligt på flygplatserna då människorna här inte är vana att köa till allt hela tiden utan man slänger sig ut i sidofilen och går före, om plats finns, vilket helt ärligt är jobbigt och irriterande i en köandes hjärta, men med erfarenheter kommer förståelse och ja, det finns ju plats så varför ska man inte stå där?

När man väl får en glimt förbi trafiken och in på gatorna så är de fulla av allt möjligt. Folk som spelar spel, affärer, grillar fulla med mat, parkerade mopeder, skyltar med massor av vackra otydbara tecken, frisörer, lackering eller svetsning. Man ser något nytt på varje gata, men framför allt är gatorna fulla med action. Det händer saker hela tiden och allt är i rörelse. Man måste ge sig själv tiden att stanna upp och fråga sig själv vart man är på väg innan man följt med strömmen för långt. 

Det är ett spännande försäljningssystem är då varje gata är "specialiserade" på varsin sak. Vi har hittat verktygsgatan, mattgatan, plastpåsegatan, färggatan, klädgator, tyggatan osv. ska man ha något måste man alltså hitta rätt gata för just det. Vilket kan var väldigt frustrerande när man inte vet var gatan man söker finns. Men när man väl hittar det så har man cirka 250 meter affären med endast den varan att välja på. 

 Trots stora folkmängder och mopeder överallt på dessa gator så har jag inte en enda gång bumpat in i någon annan, ingen axel, arm, fot eller ens en väska. Trots att alla går runt på gatorna och inte på mopedparkeringen/vardagsrummet (trottoarerna).

Då trafiksystemet fungerar ungefär som i filmen BEE Movie är det väldigt enkelt att promenera runt i Hanoi. Man passerar rätt över en gata ungefär 1 gång i minuten. Det spelar ingen roll om det är en enfilig enkelriktad gata, en rondell (som man trots pilmarkeringar kör åt valfritt håll i) eller fyrfilig motorväg, man går runt som att allt bara är en gigantisk gågata. Det värsta är att man vänjer sig fort med att bra gå. Så länge man har koll på sin karta och vart man ska är det enkelt. Om inte kan man lätt hamna på villovägar. Dock är inte avstånden större än att man ganska lätt hittar tillbaka :) 

Om inte annat finns det massor av uniformerade vakter/poliser som pekar med hela handen vart man ska gå om man råkar gå fel. Inte för att vi vet vad de har för uppgift, men många och beväpnade är de.

Det är väldigt unikt att vara en minoritet. Att folk kommer fram och frågar om de får ta kort tillsammans med en som att man vore kändis är något man inte upplever ofta, men här har det hänt flera gånger.  Vi gissar att detta beror på att vi är bleka, har konstig hårfärg, babylen hy, ser ut att vara ungefär 3 meter långa och väldigt snälla (eftersom att folk slänger åt oss sina kameror). Vi blir även stoppade för att visa vägen :S sen upptäcker de att vi är turister så vem vet. 

Det är mycket som är väldigt olikt från hemma, särskilt i matväg. här ligger köttet framme vid gatlanten, man lagar maten från ett stormkök på gatan och uteserveringen består av en drös med låga plastpallar. Det finns en uppsjö av ställen att testa med lukter som ena stunden får smaklökarna att vattnas medan man i nästa andetag känner den torra metalliska smaken av avgaserna från den passerande mopeden. När vi väl hittar en restaurang där det finns en meny att peka på slår vi till, och vilken upplevelse. Att sitta där i skymningen i gränden och se alla lampor tändas och staden snabbt byta skepnad till nattliv istället för dagens souvernirhandel samtidigt som vi beställt in BBQ beef och får in en egen bordsgasolgrill för att laga maten själva. Intrycken av grannbordets smått brända bläckfiskar tillsammans med försäljare som vill putsa våra skor, sälja tändare och strumpor samtidigt som man själv sitter där och funderar på hur det är tänkt att man ska tillaga maten man just fått in är fantastisk. Det är Asien och helt underbart. Maten blev gudomligt god och snart förstår vi nog hur restaurangerna utan tydlig meny fungerar också :D 

Så fort mörkret faller och partyfolket kommer fram fylls alla restauranger, höga pulserande toner kommer från högtalare och folk skrattar, dricker och suger i sig lustgas från ballonger stora som pilatesbollar. Tempot på folk blir mycket lugnare men staden i sig levererar. 

Den första riktiga sevärdheter vi besökte var ganska självklart. Lärare som vi är lyckades vi naturligtvis hitta in till the temple of literature, vilket är ett helt tempel byggt till hyllning av kunskap, bildning och skola hör i Vietnam. Det härstammar från Confucius dagar, och innehåller offeraltare (där man offrade oxar, pengar och annat till sina lärare. Hinthinthinthint) hundratals år gamla slutprov och ceremoniella dräkter. Vi lyckades även hitta kurslitteratur från länge länge sedan. Vi undrar fortfarande vad de fick lära sig då, men förmodligen hade de inte lika roligt i skolan som dagens elever ;) 

Dessutom gjorde vi ett försök att besöka Ho Chi Minh mausoleum. För att förstå det behöver man veta vem ho Chi Minh var, vilket var och varenda Vietnames mer än gärna talar om vid tillfälle. Han var landets kommunistiska ledare under flera år på 1900talet och har nu i det närmaste blivit helgonförklarad. Hans önskan efter sin död var att bli  kremerad och få sin aska utspridd över hela landet, så självklart balsamerar man hans stackars kropp och ställer upp för vem som helst att komma och besöka. Den har stått i nausoleet ända sen 1965 då han dog. Vi fick tyvörr inte se den eftersom vi inte hade tillräckligt proper klädsel, men vi fick se byggnaden på avstånd. Den är omringad av militärer, gränskontroller och poliser. Vem som helst kommer inte in. Det finns två andra tecken på HCMs status i landet. Den första är landets största stad, som förut hette Saigon, men som nu istället bär namnet Ho Chi Minh-staden till hans ära. Vi kommer att åka dit om några dagar och titta. Det andra är att hans ansikte pryder samtliga sedlar här i landet, vilket förvirrar saker och ting för oss stackars utlänningar. Stor skillnad om man ska ha fram en 500000 Dong-sedel (cirka 200 kr) eller 50000 (cirka 40 kronor). Detta är även viktigt eftersom att man som utlänning här inte alltid kan räkna med att få tillbaka rätt växel. De tar lite vilka priser de vill och försöker gärna klämma ur en lite extra slantar när de ändå håller på :) 

Vi har även besökt Hoa Lo Prison här i Hanoi. Det var ett fängelse som byggdes av de koloniseeande fransmännen för att spärra in bångstyriga Vietnameser och andra. Senare användes det för att inhysa amerikanska krigsfångar under vietnamkriget (här kallat amerikakriget). Under besöket fick vi se cellerna, fängelsegården och en av goljotinerna som användes för att avrätta folk förr i tiden. Det var en ganska kraftfull upplevelse och väl värt de 12 kronor inträdet kostade. Själva museidelen har blivit en utställning till minne av de Vietnameser som suttit i fängelset. Den utställningen är minnesvärd, om inte annat för den på bruten engelska massiva propaganda det skyltas med överallt. 

"The revolutionary spirit of communists could not be dampened by severe and brutal regulations in the prison imposed by French colonits. They turned the prison of the Empire into a revolutionary school  and maintained an undainted and loyal quality. Everlasting, the sacrifice of revolutionary Patriots is acknowledged in the heroic and indomitable history of Viet Nam" 

Heja! 

Framtiden - Halong Bay, trevliga människor vi vill komma igåg, samt en trevlig 13timmars bussresa. Puss och kram!