Resan jorden runt

Explosioner hörs från alla håll och kanter och smällarna från pistolskott bara några meter bort är öronbedövande. Vi befinner oss mitt ute i djungeln på ett forntida krigsfält mitt i den vietnamesiska landsbygden. Platsen heter Cu Chi. 

För inte så länge sedan utkämpades blodiga strider här då de invanderande amerikanska styrkorna anföll den lokala Viet Cong-armen. Båda sidor hade stora militärläger i närheten av denna plats, och därför är det idag ett populärt turistmål. Vår guide menar dock att det enbart är en militärbas och att vi ska visa respekt. Vi är egentligen mest här av en anledning: tunnlarna. 

Till vår hjälp har vi lyckats få tag på ännu en karismatisk och excentrisk guide, en 66-årig veteran som kallar sig för Mr Binh. Mr Binh var själv med och stred under vietnamkriget, men till skillnad från andra Vietnameser i hans ålder stred han på den amerikanska sidan. Han berättar med inlevelse om hur de helt i onödan fick bära tiotals kilo med packning, utrustning och värdelösa vapen i den outhärdliga och genomfuktiga djungeln. Samma värme och fukt vi utsätts för här idag. Under den drygt timslånga bussresan dit får vi bakgrundsinformation till kriget ur ett högst personligt perspektiv. Vår guide berättar hur mycket hans språkkunskaper hjälpte honom under kriget. Att han förstod fiendens språk gjorde att han kunde överleva, samtidigt som många andra dog. Mr Binh berättar även hur kommunisterna från norr arbetade sig neråt i landet och tog över mer och mer land från amerikanerna och sydvietnameserna, något som till slut ledde till Saigons fall och senare namnbyte till Ho Chi Minh-staden där vi nu befinner oss. Området vi besöker idag kryllar av två saker: fällor och tunnlar. Dessa tunnlar är en av de största anledningarna till varför amerikanerna inte hade en chans mot gerillaarmeerna, och vi blir visade exakt hur de användes. De flesta gångar är inte ens en meter i diameter, samtidigt som vietnameserna stundtals tvingades bo, sova och leva sina liv nere i dessa tunnlar. Allt för att undkomma amerikanernas flyganfall.

 När amerikanerna började använda hundar för att sniffa ut fienden i tunnlarna anlade gerillan fällor för att stoppa dem, i det här fallet en helt osynlig fallucka som leder ner i en avgrund med stora spikar. Vi blir visade både denna och andra groteska fällor avsedda för människor, alla lika osynliga, alla lika ohyggliga. fulla av spikar, och lemlästande. Som om det inte räckte så förgiftade vietnameserna dricksvattnet och visade gärna fiendesoldater till närmaste vattenhål. Inte ens när amerikanerna försökte röka ut fienden lyckades de eftersom att utgångarna är för många. Det är inte svårt för oss besökare att känna frustrationen de amerikanska soldaterna måste upplevt.

Det största problemet för amerikanerna var att vietnameserna var som spöken. De syntes inte men de visste att de fanns överallt runt omkring dem, bakom de smala träden, gömda i dolda smala skyttegravar, överallt fanns fienden. Därför är också lätt att föreställa sig skräcken soldaterna här måste ha känt när de hasade sig genom djungeln. Osynliga fällor överallt, fiender i och bakom träden, fiender i kamouflerade gångar under jorden. För att inte tala om alla djur som finns i djungeln, allt från malariamyggor, spindlar och insekter, till större varelser. Vår guide varnar oss för att några av hålen innehåller kobror och att vi bör akta oss för dem. Samtidigt som han säger detta smäller han av en smällare, allt för att förhöja stämningen och hålla oss på tårna.

Något mer som bidrar till stämningen är den fullt verkliga och flitigt använda skjutbanan mitt i området. Här kan man få prova att skjuta med autentiska vapen från vietnamkriget, till och med en alldeles äkta AK-47. Tyvärr är det mer än lovligt dyrt (de tar betalt per kula) och vi väljer att avstå. Istället kommer vi snart fram till det vi väntat på denna dag: en chans att få prova de mytomspunna krigstunnlarna. De har nämligen gjort i ordning en turistversion där de breddat diametern till cirka en meter för att vi tjocka européer och amerikaner ska få plats. Med iver och förtjusning klättrar vi ner för de höga trappstegen samtidigt som personalen varnar folk med klaustrofobi att "det kommer att bli trångt därnere". Omedelbart får vi huka oss ner för att få plats. Känslan av instängdhet är påtaglig på grund av det dunkla ljuset, de kalla tunnelväggarna och den stumma tystnaden. Tunneln leder neråt flera meter under marken och vid tillfällen känns det som att den aldrig ska ta slut. Luften blir dessutom fort sämre och det är riktigt svårt att vistas härnere. Framförallt eftersom utrymmet hela tiden krymper och vi rör oss längre och längre ner. Tar de aldrig slut? 

Efter vad som kändes som en lång stund under jorden, där flera personer inte vågat gå ner vänder äntligen tunneln uppåt och vi skymtar ljuset i den varma fuktiga djungeln. Kanske var soldaterna lika lättade över att komma upp igen. En upplevelse som sent kommer att glömmas! 

PS: Vi hade en bra upplevelse i tunnlarna, men om vi av någon anledning åker dit igen tänker vi defintitivt anlita en mer privat guide eftersom gruppen vi hamnade i var väl stor för ändamålet. 

Puss och kram :)