Angkor
Oj vilken pärs. Att klättra uppför den tjugosjunde ojämna, knähöga trettiometersstentrappan i 33-gradig värme och 93-procentig luftfuktighet är verkligen inte nådigt. Min fascination för tempel är stor, och jag brukar tycka att gamla förstörda ruiner är bra mycket mer intressanta än allt som är byggt de senaste tvåhundra åren, men vid en viss punkt börjar det bli jobbigt även för mig. Platsen vi befinner oss på är Angkor, en plats som många känner helt enkelt som Angkor Wat. Angkor är en gammal stad i nordvästra Kambodja där de gamla Khmererna brukade hålla till. De var en stormakt i Sydostasien under flera hundra år från 1000-1400 ungefär då de lade stora delar av dagens Kambodja, Thailand och Vietnam under sig.
Angkor var deras huvudstad och varje ny kung brukade känna sig nödgad att bygga en helt ny vid sitt tillträde, varför det nu kryllar av storslagna och häpnadsväckande tempel där vi nu befinner oss. Faktum är att de är så många att vi under denna första dag endast hinner se några stycken. Vi får bland annat se Templet Ta Prohm där filmen Tomb Raider spelades in. Överallt finns höga murar, gigantiska statyer av allt från lejon till hemska ormar. För att inte tala om väggmålningar som avbildar stora krig, sida vid sida med statyer och reliefer av Buddha som skrattar så glatt. Tempel i Angkor är lite schizofrena på det viset. Det har nämligen skiftat fram och tillbaka mellan att vara ett Buddhistiskt tempel och ett Hinduistiskt (Khmererna var lustiga på det viset) så massor av spår finns av båda religionerna. Detta gör Angkor unikt av sitt slag. Det är av många rankat som den absolut mest sevärda turistattraktionen i hela världen. Jag är benägen att hålla med. Byggnaderna är verkligen fantastiskt vackra.
Men som sagt, bygga trappor kunde de verkligen inte. Man vill ju gärna klättra upp på toppen på varje underverk här, men då får man sannerligen klättra i ordets rätta bemärkelse. Vissa "trappsteg" når en upp till midjan och lutar mer än det kända tornet i Pisa. Khmererna kunde ha behövt ett vattenpass. Inte undra på att staden var svårinvaderad: fienden tog väl sig inte ens uppför trapporna! Dock är varenda steg värt det trots att svetten droppar som från en duschslang redan efter en knapp halvtimme. Man får se hur noggrant de huggit ut avbilderna i stenar och framförallt hur detaljerat varje tempel är. Överallt finns bilder av Buddha eller en hinduistisk gud, ofta Shiva eller Vishnu. Det är inte många centimeter av byggnaderna som inte pryds av någon vackert utsmyckad detalj. Upplevelsen är fullständigt unik och kommer att vara ett minne för livet.
Vi färdas genom området (som i sin helhet täcker nästan 4000 kvadratkilometer) i en Tuk Tuk. Vår plan från början var att hyra cyklar att ta oss fram med, men redan på väg dit från vårt hotell förstår vi varför det hade varit en fruktansvärt korkad idé. Efter tempel nummer ett är vi utmattade på grund av värmen och fukten, och efter det blir det bara värre. Hade vi cyklat hade ingen av oss levt idag, den saken är klar. Trots bekväm och automatisk transport vet jag knappt vad jag heter när vi kommer till dagens sista stopp 6 timmar senare, det majestätiska Bayon, känt för sina stora stenansikten uthuggna i tornet. Det mesta av detta går mig dock helt förbi så jag är för slutkörd för att ta in något mer. Jag försöker ta in det jag kan, för imorgon är det dags att uppleva något helt fantastiskt.
Kl är 04:50 när vi ger oss av i mörkret. Något fladdrar förbi, förmodligen en fladdermus. Det är kolsvart ute och de enda som är ute har alla samma destination, Angkor Wat i soluppgången. Vår tuktukchaufför skrattade och skakade på huvudet för han vet vad vi ger oss in på. Med våra frukostpaket i handen blir vi avsläppta utanför grinden och sen är det bara att försöka leta sig fram i de mörka omgivningarna.
Ungefär halvvägs slår det oss att det var här som babianerna "ryckte" min smoothie ur näven på mig igår, så vem vet hur det ska gå med bananerna vi fått till frukosten. 05:30 är vi framme vid ett ställe vi tror blir bra. Vi och kanske 300 andra. Vi står för att kunna se något, tittar på klockan och inser att det är en halvtimme tills solen går upp och börjar äta i kolmörkret lyssnande efter apor. Klockan blir 6 och sakta börjar det ljusna men långt ifrån en soluppgång. Nu är det närmare 1000 personer runt om oss, alla med sina telefoner som lyse. Det är väldigt mäktigt att veta att framför mig i mörkret, kanske 100 meter fram, står ett av de mäktigaste templen i världen. Men jag kan inte se det.
Allt jag kan se är massor av Facebook, chattfönster, Twitter, instagram och liknande. Alla skrivandes om att de är här (fysiskt sett i alla fall). Klockan är 06:30 och nu börjar barn komma och sälja saker och tigga mat från folks medhavda frukostar. Eftersom att aporna fick vår smoothie igår kunde barnen gott få vår frukost idag. Nu är det ljust ute och folk har börjat tröttna på att vänta och börjat röra sig bort från platsen. Vi hör från några bakom oss att den riktiga soluppgången inträffar först klockan 06:51 så vi står glatt och väntar. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Vilken soluppgång vi fick! Tyvärr kanske den inte var lika vacker som på bilderna men så stämningsfull den var! Redan nu börjar solens strålar gassa och vi rör oss sakta vidare för att utforska templen ytterligare en dag.
Dag nummer två ter sig liknande den första. Även denna dag får vi se storslagna och mäktiga Tempel av både små och stora slag. Värmen och fukten är lika brutal som förut och det blir ännu en halvdag. Till och med jag får erkänna att det välkända fenomenet för angkorbesökare, att bli "templed out" ligger nära. Efter några timmar får jag krypa till korset och medge att de flesta tempel och byggnader börjar se likadana ut. Trots detta är det en oförglömlig upplevelse och hoppas att vi får chansen att komma tillbaka i framtiden. Angkor är något alla borde uppleva!
